Vi tackar Gud för att vi inte lever våra liv av en slump. Han har kallat oss med en evig kallelse, och han har en tydlig plan för var och en av oss. Vi har blivit frälsta—inte av oss själva, utan för att Gud drog oss till sig. Som Jesus säger: ”Ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom” (Joh. 6:44)
Vi är kallade till gemenskap med Guds Son, Jesus Kristus (1Kor. 1:9). Vår kallelse börjar alltså inte med tjänst, utan med relation. Detta är kärleken: ”inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder”. (1Joh. 4:10). Genom tron har vi blivit frälsta från mörkrets välde och förda in i Guds älskade sons rike (Kol. 1:13).
Vi lever nu inte längre i mörker utan i ljus, med ett syfte och en riktning. ”Den plan som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allt i himlen och på jorden i Kristus” (Ef. 1:10), och vi får vara en del av den planen. Vi får komma till honom i tro, även när vi inte ser vägen tydligt. ”Vi lever här i tro, utan att se” (2Kor. 5:7). Därför lär vi oss att inte förtrösta på vårt eget förstånd, utan på Guds ord och löften (Ord. 3:5). Fienden vill få oss att tvivla, men Jesus säger: ”Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd” (Joh. 10:10).
Vi är också kallade att tjäna Gud—inte nödvändigtvis som predikanter eller missionärer, men som delar av Kristi kropp. ”Men nu har Gud satt samman delarna i kroppen, var och en av dem som han ville” (1Kor. 12:18). Det är Jesus som bygger sin församling (Matt. 16:18) och vi får samverka med honom.
När Gud kallar oss att gå, är lydnad avgörande. ”I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma” (Heb. 11:8). Ibland visar inte Gud hela vägen, utan bara ett steg i taget—och det räcker att vi följer honom i tro.
Vi påminns också om att helhjärtad lydnad är viktig. När Saul valde att delvis lyda Gud, föll han till slut (1Sam. 15:1). På samma sätt vill Gud att vi inte kompromissar, utan går helt in i det han säger. Vi vill inte dra med oss sådant han bett oss lämna.
Samtidigt vet vi att Gud ser till vårt hjärta. Vi kan göra misstag, men om vårt hjärta är rätt, leder han oss rätt igen. ”Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut” (Rom. 8:28).
Slutligen får vi komma ihåg att vår första och största kallelse är gemenskap med Gud—och när vi lever i den gemenskapen, hör vi hans röst. Den helige Ande bor i oss och ropar: ”Abba, Far” (Rom. 8:15) Vi är kallade, älskade och ledda av honom som har allt i sin hand.
Lämna ett svar