Varje människa är känd, utvald och utrustad av Gud redan före födelsen, och inga misslyckanden eller omvägar kan upphäva hans plan. Genom bibliska exempel på människor som blivit upprättade uppmanas vi att lämna det förflutna, låta våra gåvor flamma upp igen och kliva in i den kallelse Gud har för oss i en ny tid.
Guds gåvor och kallelse är oåterkalleliga och står fasta oavsett människans livsväg. Detta slås fast i Rom 11:25–29, där Paulus talar om Israels utkorelse men samtidigt visar att Guds handlande präglas av trofasthet, det Gud har beslutat ändrar han inte. Samma princip gäller alla troende, Gud ångrar inte det han har lagt ner i en människa, varken gåvor, kallelse eller syfte.
Människans värde och kallelse börjar redan före födelsen, vilket tydligt beskrivs i Ps 139:13–18. Där framgår att Gud själv formar människan i moderlivet, ser henne redan innan hon är färdigbildad och har skrivit alla hennes dagar i sin bok. Detta innebär att varje liv är planerat, sett och burit av Gud från början. På samma sätt vittnar Paulus om sin egen kallelse i Gal 1:15–16, där han säger att han blev utvald redan i moderlivet och kallad av Guds nåd för att förkunna evangeliet. Kallelsen är alltså inte en tillfällighet utan något Gud själv har initierat.
Budskapet förstärker också ansvar och förvaltarskap genom Jesu liknelse om talenterna i Matt 25:14–30. Där visar Jesus att Gud ger olika gåvor till olika människor, var och en efter förmåga (Matt 25:14–15). De som använder och förvaltar sina gåvor får dem förökade (Matt 25:16–23), medan den som begraver sin gåva i rädsla ställs till svars (Matt 25:24–30). Poängen är att alla gåvor, stora som små, är avsedda att användas till Guds ära.
Samtidigt erkänns människans svaghet och kamp. I 1 Kung 19:1–18 beskrivs profeten Elia, som efter en stor andlig seger drabbas av rädsla, flyr ut i öknen och önskar döden. Trots detta möter Gud honom, försörjer honom, talar till honom i den stilla susningen och sänder honom tillbaka in i sin kallelse. Elia är inte färdig, hans uppdrag fortsätter. Detta visar att även djupa kriser och missmod inte upphäver Guds plan.
Samma mönster syns i Petrus liv. I Joh 21:1–19 möter den uppståndne Jesus Petrus efter hans förnekelse. Genom tre frågor ”Älskar du mig?” återupprättar Jesus Petrus och bekräftar hans kallelse att ta hand om fåren (Joh 21:15–17). Trots misslyckandet förblir Petrus kallad, vilket bevisas senare när han predikar på pingstdagen och omkring tre tusen människor kommer till tro (Apg 2:41).
Budskapet understryker också Guds mildhet och nåd. I Matt 12:20 krossar han inte ett brutet strå och släcker inte en rykande veke, vilket betyder att Gud inte överger den svage eller sargade. I Jes 43:18–19 uppmanar Gud sitt folk att inte fastna i det förflutna utan att se att han gör något nytt och bereder en väg även i öknen. Det förflutna, misslyckanden, synder och besvikelser ska inte definiera framtiden.
Paulus sammanfattar denna hållning i Fil 3:13–14, där han säger att han glömmer det som ligger bakom och sträcker sig mot det som ligger framför för att nå målet. Detta förstärks i 2 Tim 1:6–10, där Timoteus uppmanas att låta Guds nådegåva flamma upp igen. Gud har inte gett en ande av feghet, utan av kraft, kärlek och självbehärskning, och kallelsen är helig och grundad i Guds nåd från evighet.
Gud överger aldrig sin kallelse. Människan kan ta omvägar, falla och tvivla, men Guds beslut står fast. Gåvorna finns kvar, kallelsen gäller fortfarande, och Gud verkar för att upprätta, sända och fullborda sitt verk i varje liv.
Lämna ett svar