Människans fall bröt gemenskapen med Gud, men hur Guds frälsningsplan genom profeterna fullbordas i Jesus Kristus, världens ljus och frälsare. Genom nåd och tro får människan nytt liv, kallas att leva i ljus och helighet samt att hålla fast vid hoppet genom Guds ord, bön och Andens kraft.
Människans historia börjar med ett tillstånd av fullkomlig gemenskap med Gud. I 1 Mos 3:8–13 beskrivs hur människan, genom olydnad, syndade mot Gud och bröt gemenskapen, vilket ledde till konsekvenser för hela skapelsen. Redan här uppenbaras Guds plan för återlösning, då det i 1 Mos 3:15 proklameras att ett frö skulle komma som skulle besegra ondskan och återställa relationen mellan Gud och människa. Profeten Jesaja fortsätter denna vision, där det i Jes 9:1–2 framgår att mörker ska förgås och ett nytt ljus ska lysa över folket, och i Jes 9:6–7 förklaras att ett evigt styre, präglat av fred och rättfärdighet, ska uppstå. Jes 53:3–5 talar om den lidande tjänaren som tar på sig människors smärta och sjukdom, vilket pekar mot Jesus Kristus som den som skulle fullborda frälsningen. Jes 60:1–3 uppmanar till att lysa för världen med Guds ljus, vilket reflekteras i psalmistens rop på Guds närvaro, hopp och beskydd i Ps 27:1 och Ps 36:10. Den gudomliga nåden och omsorgen visas, där varje välsignelse och förlåtelse uppmärksammas. Ordet är vägledande, Ps 119:105 framhåller att Guds ord är en lykta för foten och ett ljus på stigen, medan Ps 119:130 visar att undervisningens ljus ger insikt och förståelse.
Jesus förkunnar att hans lärjungar ska vara världens salt och ljus (Matt 5:13–16), och uppmanar dem att söka Guds rike först (Matt 6:33). Han förutsäger att tecken och mirakel kommer att följa de troende (Mark 16:17–18) och presenterar sig själv som det eviga Ordet som är ljuset som kommer in i världen (Joh 1:1–9). Guds kärlek manifesteras i Joh 3:16–21, där den som tror på honom inte går förlorad, utan har evigt liv. Jesus själv deklarerar att han är världens ljus (Joh 8:12) och att hans syfte är att avslöja sanning och ge möjlighet till frälsning (Joh 9:39–41). Tron på honom ger också frid och trygghet.
Apostlagärningarna visar omvändelsens kraft, exemplifierat i Paulus möte med Gud på vägen till Damaskus (Apg 9:1–20) och hans vittnesbörd om Guds plan (Apg 26:9–20). Genom Romarbrevet framträder tron som rättfärdiggörande (Rom 1:17), med fred och gemenskap med Gud som följd (Rom 5:1–2). Guds kärlek visas genom Kristi död för syndare (Rom 5:8), och troende uppmanas att hålla fast vid hoppet trots lidande, då härligheten som väntar överträffar allt. Paulus uppmanar till att avlägga mörker och klä sig i Kristus, medan Andra Korinthierbrevet talar om att ljuset från Kristus upplyser människans hjärta (2 Kor 4:4–6) och att troende blir nya skapelser med uppdraget att försona världen (2 Kor 5:17–20). Även svaghet och prövning får mening genom Guds kraft.
Frälsning ges genom nåd, inte gärningar (Ef 2:8–9), och de troende uppmanas att leva i ljus och sanning. Fred och bönens kraft visas i Fil 4:6–7, och Guds nåd instruerar till ett liv präglat av rättfärdighet och självbehärskning. Tillgången till Gud är alltid öppen (Heb 4:16), och uthållighet i tro uppmuntras trots motstånd (Heb 12:1–4). Den som lever i gemenskap med Gud upplever ljus och kärlek (1 Joh 1:5–9), och bör ödmjuka sig under Gud och överlämna sina bekymmer åt honom (1 Pet 5:6–7). Genom bön, vaksamhet och Andens vägledning får de troende styrka och förmåga att växa i helighet (Jud 1:20).
Lämna ett svar