Människan skapades av Gud med identitet, värdighet och syfte, något som etableras redan i skapelseberättelsen. I 1 Mos 1:26–28 framgår det att Gud skapade människan till sin avbild och gav henne auktoritet över skapelsen. Människan placerades i en perfekt miljö med Guds närhet och uppdrag, som uttrycks i 1 Mos 2–9 där människans uppgift och relation definieras. Men genom syndafallet, följt av Guds frågor till människan i 1 Mos 3:9–11, börjar bedrägeriet, människan låter sig luras av lögnen, förlorar klarhet om sin identitet och gömmer sig för Gud. Detta mynnar ut i en process genom historien och påverkar mänsklighetens moraliska och andliga tillstånd, något som återkommer i 1 Mos 6 och i berättelsen om Josef i 1 Mos 37:5–11, där Guds röst ofta krockar med människors rädsla och förvirring.
Hela resonemanget byggs vidare genom Jesu undervisning, där han enligt Matt 7:17–20 förklarar att en människas liv visar vilka röster hon lyssnar på genom de ”frukter” hon bär. Detta förstärks med Jesu ord i Matt 10:16, där han manar sina följare att vara både oskyldiga och kloka eftersom ondskan aktivt försöker lura dem. I Matt 19:4–6 visar Jesus hur människans sanna natur och kallelse går tillbaka till skapelsen, Guds ord definierar sanningen, inte samhällets föränderliga idéer. Evangeliet enligt Markus understryker samma tanke, i Mark 16:20 bekräftas att Gud stadfäster sitt ord genom tecken, vilket visar att sanningen inte är relativ utan bekräftas av Guds handlingar.
Kampen mellan sanning och lögn är central för människans liv. I början av Johannesevangeliet sägs Joh 1:1 att Ordet var hos Gud från början, och i Joh 1:29 framställs Jesus som den som borttar synden och återställer sanningen. Människans väg bort från Gud beskrivs i ljuset av Rom 1:18–32, där Paulus förklarar hur människor byter ut Guds sanning mot lögn och därför förlorar orientering. I Rom 8:22 står det att hela skapelsen suckar under konsekvenserna av denna avvikelse från Guds plan.
Gud har gett tydliga redskap för att stå emot bedrägeri. I 1 Kor 3:16–17 förklaras att människan är ett tempel för Guds Ande, vilket innebär att hon inte är övergiven i kampen. Kärlekens centrala roll framträder genom ekot där sann kärlek kontrasteras mot manipulation och lögn. I 2 Kor 10:3–5 beskrivs hur de troende inte strider med världsliga vapen utan med Guds kraft, som bryter ner tankebyggnader och föreställningar som höjer sig över sanningen.
Människan måste rusta sig, vilket uttrycks i Ef 6:11 och det vidare sammanhanget i Ef 6:10–18, där den fulla vapenrustningen beskrivs som skydd mot djävulens listiga angrepp. Dessa angrepp förklaras också i 2 Thess 2:10, där ondskan arbetar genom lögnens kraft över dem som inte tar emot sanningen. I 1 Tim 4:1 står det att många i den sista tiden ska följa villoläror, vilket visar att bedrägeri inte är ett undantag utan en förutsagd verklighet. Jak 1:22–24 uppmanar människor att inte bara lyssna på Guds ord utan leva ut det, annars bedrar de sig själva likt den som glömmer sitt ansikte i spegeln. Den andliga vaksamheten betonas kraftigt i 1 Pet 5:8, där djävulen beskrivs som ett rytande lejon som söker efter någon att sluka. Människans inre kamp beskrivs i Ps 13:2–3, där hjärtats inre planer och oro framträder som en verklig stridplats.
Guds identitet är kärlek 1 Joh 4:8, och mänskligheten behöver återvända till denna källa för att återfå klarhet. Begreppet bedrägeri i de sista tiderna anknyts till teman från Upp, och visdomens betydelse går i linje med Ord. Människan kan endast stå emot lögnens kraft genom att återvända till den identitet Gud gav henne i skapelsen, hålla fast vid Guds ord och leva i den sanning som Anden uppenbarar.
Lämna ett svar