Hela grunden för ett gott liv, en trygg identitet och ett sunt ledarskap över barn och unga vilar på Guds kärlek. Bibeln beskriver denna kärlek som ursprunget till vår egen förmåga att älska (1 Joh 4:19) och som den kraft som formar hjärtat och styr våra handlingar (Ordsp 4:23). Därför blir det ett faktum att barn utvecklas bäst när de växer upp omslutna av kärlek, vägledning och trofasthet. Gud visar själv detta genom att älska först (1 Joh 4:16) och genom att uppmana människor att hålla fast vid trofasthet och sanning i allt de gör (Ordsp 3:3–4).
Uppfostran är ett helhetsuppdrag som omfattar barnets känslomässiga, moraliska, andliga och sociala utveckling. Bibeln ger tydliga riktlinjer, barn behöver riktning (Ordsp 22:6), de behöver möta en miljö där Andens frukt, kärlek, glädje, frid, tålamod, godhet, trofasthet, mildhet och självbehärskning präglar relationerna omkring dem (Gal 5:22–23). Deras karaktär formas av människorna de följer, och därför betonas vikten av att omge dem med förebilder som slipar dem som järn slipar järn (Ordsp 27:17). Människan är skapad för gemenskap, och därför bär budet att älska sin nästa (Mark 12:31) och sanningen att två är starkare än en (Pred 4:9–12) en direkt betydelse för hur barn växer och mognar.
Jesus visar själv att barnens värde är absolut och okränkbart när han säger: ”Låt barnen komma till mig” (Luk 18:16). Gamla testamentet beskriver dessutom att Guds ord ska undervisas ständigt, i vardagens alla ögonblick, och Nya testamentet visar att ingen är för ung för att vara ett exempel i tro och renhet (1 Tim 4:12). Gemenskap med andra troende är nödvändig för att växa (Hebr 10:24–25), och människan uppmanas att alltid lita på Herren i stället för sin egen insikt (Ordsp 3:5–6).
Barnets utveckling visas som en process där vishet, mognad och andlig tillväxt går hand i hand. Detta syns i Jesu egen utveckling (Luk 2:52) och i Samuels (1 Sam 2:26). Föräldrars ansvar är tydligt och ofrånkomligt, de ska fostra i Herrens tuktan och förmaning (Ef 6:4) och inte provocera eller nedslå sina barn (Kol 3:21). Familjens tro kan bli ett arv som går över generationer (2 Tim 1:5). Även disciplin förstås som en kärleksfull handling som formar barnets karaktär (Hebr 12:11, Ordsp 19:18, Hebr 12:5–7).
Kommunikation framställs som en avgörande del av uppfostran, man ska vara snabb att lyssna (Jak 1:19), tala ord som bygger upp (Ef 4:29), använda nåd och mildhet (Kol 4:6), och leva ut det man lär eftersom Guds ord är nyttigt till undervisning och fostran (2 Tim 3:16–17). Den som inte bara hör utan gör ordet bygger ett stabilt liv (Jak 1:22). Framgång och vishet kommer när man håller sig till Guds ord (Jos 1:8), och den som följer himmelsk vishet bär fridens frukt (Jak 3:17–18).
Att söka Guds rike först (Matt 6:33) och bygga karaktär steg för steg (2 Petr 1:5–7) ger barn en trygg grund. Barn beskrivs som en gåva (Ps 127:3–5), och en gudsfruktig familj bygger trygghet (Ordsp 14:26). Ingenting gläder mer än barn som vandrar i sanningen (3 Joh 1:4).
Rikedom och trygghet når sin rätta plats först när hoppet sätts till Gud (1 Tim 6:17–19) och när man smakar och ser att Herren är god (Ps 34:8). Uppmuntran behövs ständigt (1 Thess 5:11), liksom förtröstan på att Gud ger styrka (Jes 41:10) och gör det omöjliga möjligt (Matt 19:26). Gud verkar i allt (Rom 8:28), ger framtidstro (Jer 29:11), fullbordar sitt verk i människor (Fil 1:6) och uppmanar dem att göra allt i Jesu namn (Kol 3:17).
Guds kärlek i Kristus är centrum (Joh 3:16), han ger tröst och löftet om evig frid (Upp 21:4), han är alltid med (Matt 28:20) och hans godhet följer den som vandrar med honom (Ps 23:6).
Lämna ett svar