Heb 4:1–11 lär att det finns en sabbatsvila för Guds folk, en vila som inte handlar om fysisk vila, utan om en andlig vila i tro. Denna vila betyder att sluta kämpa i egen kraft och istället förtrösta helt på Guds löften och verk. Gud själv visade vägen i 1 Mos 2:2 när han efter skapelsen vilade på den sjunde dagen. Denna vila är inte en vila från arbete, utan en vila i fullbordat arbete, precis som Gud vilade när allt var färdigt.
För att förstå trons vila pekar Bibeln på Abrahams tro. I 1 Mos 15:5–6 står det att Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. I 1 Mos 17:1 säger Gud till Abraham: “Jag är Gud den Allsmäktige (El Shaddai). Vandra inför mig och var fullkomlig.” Gud uppenbarade sig alltså som den allsmäktige, den som har makt att uppfylla det han lovar. När Abraham och Sara var gamla och det mänskligt sett var omöjligt att få barn, höll Gud sitt löfte (1 Mos 17:1–19). Rom 4:20–21 förklarar detta tydligt: “Han tvivlade inte i otro på Guds löften, utan blev stark genom tron och gav Gud ära, fullt övertygad om att vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla.”
Samma tro och vila kallades också Israels folk till, men de misslyckades ofta att gå in i den eftersom de inte trodde. Gud har gång på gång visat sin trofasthet och makt. I Jer 32:17 står det: “O Herre Gud, se, du har gjort himmel och jord… för dig är ingenting omöjligt.” Och i Jer 32:27 säger Herren: “Jag är Herren, allt kötts Gud. Skulle något vara omöjligt för mig?” Denna sanning speglas också i Mark 9:23: “Allt är möjligt för den som tror.”
Bibeln visar flera exempel på människor som vilade i tron trots omöjliga omständigheter. Shadrak, Meshak och Abed-Nego vägrade att böja sig för kung Nebukadnessars avgud, och de sade: “Om den Gud vi tjänar vill rädda oss, så kan han rädda oss ur den brinnande ugnen.” (Dan 3:17–28). Deras tro ledde till att Gud räddade dem utan att en hårstrå skadades.
Ett annat exempel är Petrus, som enligt Apg 12:6–11 sov fridfullt i fängelset trots att han stod inför avrättning. Han hade lagt allt i Guds händer, och en ängel befriade honom. På samma sätt visar berättelsen om Lasaros i Joh 11:3–44 att Jesus har makt över döden. Han sade: “Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva, även om han dör.”
Trons vila är också en inre trygghet i alla livets omständigheter. Jesus sade i Joh 14:1: “Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig.” Paulus skrev i 2 Tim 1:12: “Jag vet på vem jag tror,” och i 2 Tim 4:7–8: “Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.”
Denna tro ger seger. I 1 Joh 5:4–5 står det: “Ty allt som är fött av Gud övervinner världen. Och detta är den seger som har besegrat världen – vår tro.” Gud uppmanar sina barn att kasta alla bekymmer på honom, för han har omsorg om dem (1 Pet 5:7). Därför kan varje troende med tillförsikt säga, som i Heb 13:5–6: “Jag ska inte lämna dig eller överge dig… Herren är min hjälpare.”
Trons vila är alltså inte passivitet, utan en aktiv tro på Guds fullbordade verk. Rom 8:2 säger: “Livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag.” När en människa tror på detta lever hon i seger, trygghet och Guds närvaro. 5 Mos 31:8 lovar: “Herren går själv framför dig… Han ska inte lämna dig eller överge dig.” Trons vila är därför ett faktum för den som tror. Den handlar om att sluta lita på sig själv och i stället leva i förvissningen om att Gud, den Allsmäktige, fullbordar allt han har lovat. I denna vila finns sann frid, trygghet och seger.
Lämna ett svar