Jesus lärde sina lärjungar att be utifrån Matt 6:9 Så ska ni be: Vår Fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Han lärde sina lärjungar att be denna bön som en grund för gemenskap med Gud. I bönen står det: ”Vår Fader i himlen, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden som i himlen. Ge oss idag vårt dagliga bröd. Och förlåt oss våra skulder, så som vi förlåter dem som står i skuld till oss. Och för oss inte in i frestelse utan fräls oss från det onda.” I senare handskrifter avslutas bönen med orden: ”För riket är ditt och makten och äran i evighet.” Efter detta säger Jesus i Matt 6:14–15 att den som förlåter människor deras överträdelser ska själv bli förlåten av sin himmelske Fader, men att den som inte förlåter heller inte ska bli förlåten. Detta visar att förlåtelse är en absolut grundläggande del av det kristna livet.
Förlåtelse beskrivs som den ”olja” som smörjer relationer. Precis som en dörr gnisslar om den inte smorts, gnisslar också relationer utan nåd, kärlek och förlåtelse. Därför behövs denna olja i äktenskap, i församlingen, på arbetsplatsen och i grannskapet. Utan den riskerar relationer att brista. Detta leder till slutsatsen att inget äktenskap behöver krascha om båda parter är överlåtna till Gud och vill förlåta, eftersom Gud kan ge en ny början där.
Bibeln visar gång på gång hur Jesus mötte människor som andra föraktade. I Luk 5:27–32 möter Jesus tullindrivaren Levi, kallar honom att följa sig, och äter tillsammans med honom och andra syndare. När fariséerna kritiserar detta svarar Jesus: ”Det är inte det friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse utan syndare.” På samma sätt står det i Luk 15:1–2 att tullindrivare och syndare drogs till Jesus för att höra Honom, medan de skriftlärda kritiserade Honom för att han tog emot syndare och åt med dem. Här framträder Jesu attityd: han såg inte på syndare med förakt, utan med nåd och kärlek.
Detta förklaras ytterligare i Joh 1:14–17, där det står att Ordet blev kött och bodde bland oss, fullt av nåd och sanning. Lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Jesus är alltså förebilden för hur människor ska möta varandra Med samma nåd och förlåtelse som Han själv visade.
Bibeln visar också exempel på nåd mellan människor. I 2 Mos 33:17 säger Herren till Mose ”Du har funnit nåd för mina ögon, och jag känner dig vid namn.” På samma sätt sägs det i 1 Sam 16:21–23 att David fann nåd inför Saul och blev älskad av Honom. Denna princip kan tillämpas på våra egna relationer, att se andra med nådens ögon, även grannar eller vänner som gör fel.
Ordspråksboken ger också vägledning. I Ord 17:9 står det ”Den som skyler en synd främjar kärlek, men den som ältar en sak skiljer vänner åt.” I Ord 27:5 står det ”Bättre öppen tillrättavisning än dold kärlek.” Kärlek och nåd innebär alltså både att förlåta och att tala sanning i kärlek när det behövs. Jesus själv visade yttersta förlåtelsen på korset. I Luk 23:33–34 står det att när Jesus blev korsfäst bad Han ”Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.” Här visade Han att förlåtelse gäller även dem som orsakar den värsta smärta. Samtidigt betonar Jesus i Mark 11:25–26 att när man står och ber ska man förlåta om man har något emot någon, för att själv kunna få förlåtelse.
Petrus frågade Jesus hur många gånger man ska förlåta en broder. I Matt 18:21–35 svarar Jesus att det inte räcker med sju gånger, utan sjuttio gånger sju, och Han berättar liknelsen om den obarmhärtige tjänaren. Denne fick själv en enorm skuld efterskänkt, men vägrade förlåta en medtjänare en liten skuld. När detta kom till kungens kännedom blev han utlämnad till plågoandarna. Jesus avslutar med att säga att den som inte förlåter sin broder av hjärtat inte heller ska bli förlåten av sin himmelske Fader.
Förlåtelse, nåd och kärlek är grundläggande för alla relationer. Jesus själv är förebilden, och Gud ger kraft genom sin Ande att älska och förlåta även när det är svårt. Att inte förlåta leder till hårdhet och andlig förlust, men att förlåta gör både den som förlåter och den som blir förlåten till vinnare. Det kristna livet är ett övernaturligt liv, och genom gemenskap med Gud fylls hjärtat med Hans kärlek. Därför är det en plikt och en gåva att leva i förlåtelse, och det öppnar vägen för att relationer, församlingar och äktenskap ska hållas samman i Guds nåd.
Lämna ett svar