När Guds församling samlas i enhet, i överlåtelse och med ett gemensamt syfte – att ära och lova Herren – sker något övernaturligt. Det handlar inte om en religiös rutin eller om att enskilda personer drar åt olika håll, utan om en församling som står tillsammans i samklang, i ett andligt ackord. Detta illustreras tydligt i 2 Krön 5:13–14, där det står att “när de samtidigt och samstämmigt började lova Herren,” fylldes Herrens hus av en molnsky, så att prästerna inte kunde stå och göra tjänst, “för Herrens härlighet uppfyllde Guds hus.” Det lilla ordet då markerar något avgörande, det var när folket enades i lovsång som Guds närvaro manifesterades med sådan kraft att allt mänskligt arbete upphörde inför Guds helighet.
Denna princip, att enhet och överlåtelse drar ner himlen går som en röd tråd genom både Gamla och Nya testamentet. I Apg 4 ser vi hur förföljelse drabbar de första kristna. Svaret från församlingen är inte rädsla eller splittring, utan en samlad och högljudd bön “När de hade bett skakade platsen där de var samlade. Och de uppfylldes alla av den helige Ande och predikade Guds ord med frimodighet” Apg 4:31. Här ser vi samma dynamik som i Krönikeboken, när Guds folk ber i ett ackord, fylls de av Anden, och det får konsekvenser i både det andliga och fysiska rummet.
Församlingens styrka ligger i denna andliga enhet. Det talas om överenskommelsebön som en maktfaktor i den osynliga världen. Jesus säger, “Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så ska de få det av min Fader i himlen” Matt 18:19. Det räcker alltså med två som är i symfoni för att det ska ske något stort i Guds rike. Denna enhet är något som djävulen fruktar, och därför angriper han ofta relationer just när något nytt är på väg att födas i församlingen.
Det handlar om mer än känslor, det är en andlig verklighet. I Ef 5:18–21 står det: “Berusa er inte med vin, det leder till ett liv i laster. Låt er i stället uppfyllas av Anden, tala till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger, sjung och spela för Herren i era hjärtan, och tacka alltid Gud och Fadern för allt i vår Herre Jesu Kristi namn. Underordna er varandra i Kristi fruktan.” Här ser vi att Andens uppfyllelse är kopplad till gemenskap, till talet till varandra, och till ett ödmjukt hjärta. Det är inte en individuell upplevelse isolerad från kroppen, det är en gemensam kallelse för Guds folk.
När detta ackord slås an, när hjärtan läggs till hjärtan och sårlagda liv förenas i ödmjukhet. Då uppstår en ny ton i församlingen. Det är en ton av kärlek, förkrosselse, mjukhet och helig frimodighet. Då kan Gud använda även den som kände sig liten, ovärdig eller glömd. Då kan tjänstegåvor sammanfogas och himlen röra vid jorden. Det handlar inte om show, inte om positioner, det handlar om Guds närvaro som får utrymme när församlingen går in i sann enhet.
Jesus har lovat “Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem” Matt 18:20. Det är inte en vag symbolik, utan en konkret verklighet. När Guds folk samlas i hans namn, i kärlek och lydnad, då kommer Guds närvaro på ett sätt som förändrar allt. Ackordet i församlingen är inte en musikalisk metafor, det är ett andligt faktum. Det är i detta ackord som väckelse föds, helande sker, och Guds rike manifesteras mitt ibland oss.
Lämna ett svar