Berättelsen om Josef visar hur förlåtelse och upprättelse kan övervinna svek och lidande, där kärlekens kraft är central för att hela relationer och bevara liv. Denna historia illustrerar att verklig kärlek alltid måste vara förenad med förlåtelse för att kunna förvandla och förena människor.
Berättelsen om Josef och hans bröder är en stark bild av förlåtelse, upprättelse och Guds kärlek som verkar genom allt. När Josef var ung, blev han hatad av sina bröder på grund av hans drömmar och den kärlek som deras far Jakob visade honom. I Första Mosebok 37 ser vi hur bröderna ville döda honom, men Ruben ingrep (1Mos. 37:21–22) och istället kastade de honom i en brunn och sålde honom som slav till Egypten (1Mos. 37:28). Josef hamnade i fängelse, led mycket och blev prövad, men Gud reste upp honom (1Mos. 39:1). Genom Guds visdom tydde han faraos drömmar om sju feta och sju magra år (1Mos. 41:25–30), vilket ledde till att han blev den näst mäktigaste i Egypten (1Mos. 41:39–40).
När hungersnöden kom till Kanaans land, skickade Jakob sina söner till Egypten för att köpa säd (1Mos. 42:1–3). Josef mötte sina bröder men dolde först sin identitet. Istället för hat visade han förlåtelse. När han till sist avslöjade vem han var, grät han och omfamnade dem (1Mos. 45:1–15). Han sa, “Men Gud sände mig hit före er, för att låta er bli kvar på jorden och hålla er vid liv“ (1Mos. 45:7–8). Josef är en tydlig förebild på Kristus, förrådd, lidande, men upprättad för att frälsa.
Verklig kärlek kan inte separeras från förlåtelse. Kol. 3:13–14 uppmanar: “Ha överseende med varandra och förlåt varandra, om ni har något att anklaga någon för, så som Herren har förlåtit er ska ni förlåta varandra.” Vi kan inte vandra i kärlek om vi inte först vandrar i förlåtelse. Om vi inte gör upp med synder, oförrätter och sår mellan varandra, hindras Guds kärlek från att nå djupet i våra hjärtan.
Paulus skriver i 2Kor. 5:14: “Kristi kärlek driver oss” Det är denna kärlek som måste vara grunden i allt vi gör. Rom. 13:8 säger: “Var inte skyldiga någon något, utom i detta att älska varandra. Den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen.” Det är en helig skyldighet att visa kärlek till våra medmänniskor. Kol. 3:14, Ef. 5:1–2 och Ef. 5:4 säger också att vi ska leva i kärlek och renhet, utan tvetydiga skämt eller hårda ord.
I 1Kor. 13 säger “Om jag talar både människors och änglars språk men inte har kärleken, är jag bara ekande brons eller en skrällande cymbal.” Utan kärlek är vi ingenting (1Kor. 13:2). Kärleken är tålmodig, god, söker inte sitt, gläder sig med sanningen, bär allt, tror allt, hoppas allt, uthärdar allt. Kärleken upphör aldrig (1Kor. 13:4–8). Av tro, hopp och kärlek är störst av dem kärleken (1Kor. 13:13).
Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande (Rom. 5:5). Den kärleken är starkare än allt. Den helar, försonar och förvandlar. Genom den kan vi älska, förlåta och leva efter Guds vilja varje dag.
Lämna ett svar