Det finns ett kraftfullt och innerligt rop om Guds församling som måste återvända till Jesus Kristus, Han som är den enda vägen, den enda grunden, det enda namnet som kan frälsa (Apg. 4:12). Det kan bli farligt för en församling att förlora sin första kärlek till Jesus, då smyger kompromisser in bakvägen. Man märker det i att det blir svårt att tala tydligt och högt om Jesu namn. Det blir “vår helg” i största allmänhet, inte längre en tydlig bekännelse till korset. Det blir kritik mot den passionerade och ödmjuka tillbedjan av Jesus. Församlingen blir då sårbar, utan skydd.
Detta är inte bara en kulturell förändring, det är en andlig attack mot själva hjärtat av den kristna tron, Jesus själv. När församlingen börjar ifrågasätta grunderna i evangeliet, som Jesu jungfrufödelse, börjar hela tron rasa samman. Jungfrufödelsen är inte en symbolisk berättelse, utan en historisk sanning som bekräftar att Jesus är Guds Son, sänd till världen som vår Frälsare. Utan den faller hela evangeliet. Som det står i 1Kor. 15:14–17 “Men om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös, och er tro meningslös. Då står vi där som falska vittnen om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han alltså inte har uppväckt, om det verkligen är så att döda inte uppstår. För om de döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är fortfarande kvar i era synder.” Utan uppståndelsen är vi de mest ömkanvärda av alla människor.
Att ta bort dessa sanningar öppnar dörren för en teologi där Jesus reduceras till en människa formad av sin tid. Då tappar vi vördnaden för Hans ord, och börjar tolka Skriften utifrån vår egen tids ljus och förstånd, snarare än att underordna oss Guds uppenbarelse. Men detta är att underminera grunden. Evangeliets kraft ligger inte i vår tolkning, utan i korsets verklighet, som Paulus säger i 1Kor. 1:18 “Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft.”
När tron på korset försvagas, förlorar kyrkan sin identitet. (1Pet. 1:3) “Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far! I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp.” Det är också genom denna kraft som vi idag får leva, samma kraft som uppväckte Kristus från de döda är verksam i oss som tror (Ef. 1:19–20).
En teolog uttrycker i en artikel avsky mot talet om “slaktade lamm” och “försonande blod”. Men detta är centrum av tron. Jesus är Guds rena Lamm, slaktat för världens synd (Joh. 1:29). Det moderna sinnet kanske inte vill ha en försonare, men Bibeln säger att utan blod finns ingen förlåtelse (Heb. 9:22).
1Joh. 2:28–3:2: “Ja, kära barn, förbli i honom, så att vi kan vara frimodiga när han uppenbarar sig och inte behöver stå där med skam inför honom vid hans ankomst. Om ni vet att han är rättfärdig, förstår ni att den som gör det rätta är född av honom. Se vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi! Världen känner oss inte, eftersom den inte har lärt känna honom. Mina älskade, nu är vi Guds barn, och vad vi ska bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han uppenbaras, ska vi bli lika honom, för då får vi se honom sådan han är.” Och 1Joh. 4:2–3 bekräftar “Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus, kommen i köttet, är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus är inte från Gud. Det är antikrists ande som ni har hört skulle komma, och den är redan nu i världen..” Detta är den sanna bekännelsen. Den som har Sonen har livet, den som inte har Guds Son har inte livet (1Joh. 5:11–12).
Lämna ett svar