Den absoluta sanningen att människans liv når sin mening först när hon helt förtröstar på Gud och låter honom styra varje steg. I grunden handlar allt om tillit, tro och kärlek. Bibeln säger tydligt: “Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt eget förstånd. Tänk på honom var du än går, så skall han jämna dina stigar.” (Ord 3:5–6). Människan är kallad att släppa kontrollen och lita på att Gud leder vägen, även när omständigheterna är mörka eller oförklarliga. Tro är inte att se, utan att fortsätta gå när man inte vet vad som väntar, precis som det står i 2 Kor 5:7: “Vi lever här i tro, utan att se.”
Den som söker Gud först och sätter honom i centrum får allt annat som behövs. “Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” (Matt 6:33). Världens lockelser, oro och materiella begär leder till tomhet, men när man lever i Guds vilja kommer en frid som inte går att beskriva. Att älska Gud av hela sitt hjärta och att visa kärlek mot andra är grundpelaren i livet, som Jesus säger i Luk 10:27: “Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.”
Predikan visar att livet med Gud inte är utan prövningar, men varje prövning har ett syfte. I Jak 1:2–4 står det: “Räkna det som den största glädje, mina bröder, när ni utsätts för prövningar av olika slag. Ni vet ju att när er tro prövas ger det uthållighet.” Genom lidande och osäkerhet formar Gud vår karaktär och styrka. Han låter allt samverka till det goda för dem som älskar honom, enligt Rom 8:28: “Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan.”
När livet känns tungt påminner Gud om att inte frukta. “Var inte rädd, jag är med dig, ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig, håller dig uppe med min rättfärdighets högra hand.” (Jes 41:10). Han är alltid närvarande, som den gode herden som leder sin flock. “Herren är min herde, mig skall intet fattas… Även om jag vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig.” (Ps 23:1–4). Den som kommer till Jesus finner vila, som i Matt 11:28–30: “Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.”
Predikan visar också den djupa inre frid som bara Gud kan ge. “Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger.” (Joh 14:27). Denna frid uppstår när vi överlämnar våra bekymmer i bön, som Fil 4:6–7 förklarar: “Bekymra er inte för något… Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.”
För att leva i denna sanning måste vi förvandlas inifrån. “Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja.” (Rom 12:2). Gud kallar oss till stillhet och förtröstan: “Bli stilla och besinna att jag är Gud.” (Ps 46:10). Han vill bära våra bördor och oro: “Kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er.” (1 Pet 5:7).
Slutligen handlar allt om uthållighet och trofasthet. Även när vägen är lång ska man inte ge upp, för Gud belönar dem som håller fast vid det goda: “Låt oss inte tröttna på att göra det goda; när tiden är inne får vi skörda, bara vi inte ger upp.” (Gal 6:9). Predikans kärna är därför att livet i tro innebär fullständig överlåtelse till Gud, att älska, lita och vila i honom. Genom att leva efter hans ord finner människan sann frid, styrka och mening. Tro är inte en känsla, utan ett beslut att dag för dag låta Gud leda vägen. Den som gör det kan tryggt vila i vissheten att Herren alltid är närvarande, att hans plan är god och att hans kärlek aldrig sviker.
Lämna ett svar